Motionsdagboken

Jag har många idrottsminnen, men de finaste är nog alla från 2010. Alla tre loppen jag sprang under löpsäsongen är oerhört fina minnen. Känslan av att springa i mål, och känslan av att träna för att slå en tid och klara av det.
Det allra finaste av dem är ändå från 2 juni 2010 när jag sprang Vårruset.

Erika & jag på Vårruset, 2 juni 2010

Såhär skrev jag om Vårruset förra året:

Hela våren har jag varit elakare mot mig själv än någonsin innan, och värre har det blivit i sommar nästan. Inte många i min närhet har kunnat undgå att märka hur dålig självkänsla jag har. Hur ful jag tycker att jag är osv. Hur trött jag varit på att vara orkeslös och otränad.
Ingen har väl heller kunnat undgå att jag faktiskt velat göra något åt det under en längre tid, men inte riktigt orkat nå dit.

Men så har jag ju Erika, min underbara bästa vän. Sôstra mi sen vi lärde känna varandra 1989. Min alldeles egna elitidrottare och inspiration. Ja faktiskt, hon är bägge delar på riktigt.

Hon anmälde oss båda till Vårruset på som var på min födelsedag. Hon lovade att ta det i mitt tempo runt hela banan, eftersom jag omöjligt skulle klara av att hålla hennes.
Vi kom överens om att powerwalka och springa om vartannat i intervaller. För jag ville verkligen inte gå runt. Vi var helt överens ända tills 5 min innan start. Då drar Erika mig till gruppen längst fram och säger att det är lika bra vi börjar där. Livrädd var jag. L I V R Ä D D!
Nu skulle alla skratta åt hon den tokiga utan kondition som startade bland de första. De skulle undra varför någon som bara blockerade vägen var bland dem, och de skulle framförallt tänka att det måste vara något fel på en så mullig liten person som jag som tror att jag har något där att göra överhuvudtaget.
Medan allt detta rusade genom mitt huvud försökte jag komma på hur jag bäst skulle klara av att hantera situationen, och lösningen blev att hålla mig hos Erika. När vi sprungit ca 1 km började jag känna att jag ville ge upp. Och eftersom vi hade bestämt att vi skulle varva powerwalk med löpning började jag sakta ner. Då hör jag Erika säga något. Det jag absolut inte vill höra. Hon säger -"Nu lovar vi varandra att inte stanna eller gå en enda meter förrän vi kommer i mål". Jag hör mig själv svara -"Ja. OK. Självklart. Det klarar vi". Samtidigt undrar jag vad fan det är jag säger för något, är jag inte riktigt klok?

Men vi klarade det. På en halvtimma tog vi oss runt. Då hade jag inte sprungit på nästan ett år. Det enda som gjorde att jag klarade det var Erikas pep-talk hela vägen. Det enda verkligen.
Så direkt när jag kom hem anmälde jag mig till ett nytt 5km-lopp. För nu ville jag verkligen inte tappa motivationen.

Förra veckan anmälde jag mig till mitt andra lopp i höst och ser nu riktigt fram emot det.
Jag tränar ca 4 ggr/vecka igen och det känns så sjukt skönt.

Första Bonusen? Att jag vet att jag kommer att må så mkt bättre i kropp och sinne. Och att alla runt omkring mig slipper höra mitt dagliga gnat om hur ful, otränad och tjock jag är. Att inga kläder passar.

Andra Bonusen? Att jag aldrig mer vill sluta springa och styrketräna. Jag mår bättre än på väldigt länge och den känslan vill jag behålla!


/ Jeanine