Motionsdagboken

Det första jag kommer ihåg i tränings-och idrottsväg är när jag började spela fotboll i lilla Grums där jag är uppvuxen. En liten håla i Värmland där alla känner alla. Och eftersom alla andra tjejer jag umgicks med spelade fotboll, började jag också. Jag tror jag var runt 9-10 år.. Efter något år startade två av tjejerna i lagets pappor ett F85-lag (flickor födda 85) i innebandy, och samma tjejer som spelade fotboll började spela innebandy.
Vi vann nästan alla matcher, och i princip alla cuper. Både i fotboll och innebandy. Serien vann vi ett par gånger också. Dock kände jag aldrig att det var något för mig, och blyg och osäker som jag var tog jag aldrig någon plats i något av lagen. Tvärtom.
Så när jag blev sjuk i Chrons sjukdom började jag trappa ner och när jag var 13 år slutade jag helt.
Efter det gick jag knappt på gympan under hela högstadiet. Jag hade sjukt låg självkänsla och hade alltid en ursäkt för att slippa gyman. Chrons var alltid accepterat som anledning till att slippa. Kramper var det jag vanligtvis skyllde på. Och ledvärken jag fick emellanåt. Allt för att slippa byta om bland de andra och för att slippa "vara sämst" i klassen.

På gymnasiet blev det dock annorlunda. Vi fick jättebra gympalärare, de tränade elitserielaget Färjestad när de inte jobbade med oss, så helt plötsligt kände jag att det var någon som faktiskt såg mer till individen än på vanlig gympa.
Vi satte individuella mål, och gjorde fystester varje termin.
Jag var ganska sjuk under gymnasieperioden, och eftersom jag inte alltid kunde göra vad alla andra gjorde fick jag ett eget träningsprogram som jag skulle köra tre gånger i veckan. Jag fick en egen pulsklocka och skulle komma upp i en viss poäng varje vecka, vilket motiverade mig oerhört mycket.
Det lärde mig mycket om både styrketräning och konditionsträning. Men mest om mina egna förutsättningar.
Jag gick också tre olika kurser i dans på Dansstudion i Karlstad. Hip Hop, Jazzfunk och Jazz.

Efter gymnasiet blev det dock inte mycket träning. Jag gick upp mycket i vikt när jag åt kortison för min sjukdom, och kände att vad jag än gjorde så blev jag bara större och större. På 2 veckor gick jag upp 16 kg och kände knappt igen mig själv. Det gjorde ingen annan heller. Inget var kul längre.
Så i perioder tränade jag extremt mycket, och i perioder hetsåt och svalt jag om vartannat. Inte konstigt att resultaten uteblev.

För ett par år sedan började jag sakta komma tillbaka till gymträningen igen, inresset fanns alltid, och jag arbetade inom träningsbranschen under två års tid.
Även om det fortfarande var oregelbundet och med en viss ångest, så tränade jag periodvis ganska mycket.
Men förra sommaren fick jag upp ögonen för löpningen, och anmälde mig genast till tre 5 km-lopp för att hålla motivationen uppe.
Och än har den inte försvunnit! Tänka sig.. ;)

/ Jeanine